Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo

På denna sida kan du läsa Finlands första tidning! Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo, mer allmänt känt som Åbo Tidningar, utkom först den 15 januari 1771.

• Förord
• Sidan 1
• Sidan 2
• Sidan 3
• Sidan 4
• Sidan 5
• Sidan 6
• Sidan 7
• Sidan 8

---

Förord

Det första numret av Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo utkom den 15 januari 1771. Tidningen grundades av H.G. Porthan och Aurorasällskapet som han ledde. I folkmun kallades tidningen Åbo Tidningar.

De svenska tidningarna stod som förebild för Porthan. (Sveriges första tidning utkom redan 1645).

Upplysning och saklighet var de finländska tidningarnas linje.

Porthans programförklaring var att tidningen skall delge nyheter från vetenskapens, akademins, kyrkans, skolväsendets, rättsväsendets och sjukhusens värld samt informera om prominenta personers tjänsteutnämningar, dödsfall och de viktigaste händelserna i Åbo och i hela landet.

Tidningen ukom en gång varannan vecka. Den innehöll just inga nyheter i begreppets nuvarande bemärkelse. Tidningens upplaga var cirka 200 exemplar.

I brist på beställningar upphörde tidningen att utkomma 1778 men år 1782 började Porthan ånyo utge Åbo Tidningar.

Den första finskspråkiga tidningen, Suomenkieliset Tieto-Sanomat, började utkomma 1775.

Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo trycktes i Åbo på Frenckells tryckeri.

---

Sidan 1

 

N:o 1.
Tidningar
Utgifne
Af et Sällskap i Åbo
Den 15 Januarii 1771.

—————————————–

Här öfwerlämnas Allmänheten första stycket af de Tidningar, som man i denna Staden lofwat utgifwa. Wår afsikt och beskaffenheten af desse blad, hafwe wi tilförene kungjordt. Wi wåge at göra et försök, som i sitt slag är hos oss det första. Blifwer det med ynnest emottagit, så skole wi deraf upmuntras at söka göra wårt arbete mera och mera roande och gagnande. Genom omwäxling af ämnen, skole wi beflita oss, at så mycket wåra trånga gränsor nu i början tillåta, altid lämpa oss efter flere Läsares smak. Den uplysta Allmänhetens omdöme skole wi med nöje lyda. Som wi i synnerhet skrifwe för wåre Lamdsmän, så wänte wi förnämligast deras biträde och bewågenhet; deras gagn och ro är wårt ändamål, och deras bifall wår yppersta belöning.

* * *

Du Folk af Scythisk Stam och Nordens äldste ätter, Hwars/Hwars

):(

---

Sidan 2

 

* ) 2 ( *

Hwars/Hwars snilles eld ej släcks af Landets snö och is, Som uti wett och dygd en grundad ära sätter, Kom låna oss Dit ljus til Fosterlandets pris! Du Ungdom Finlands hopp, kom at Din tanka öfwa, At täfla på den ban som öpnas här för Dig, At odla up Din smak, at snillets styrka pröfwa, At låta grundlighet med fägring pryda sig! Låt wåra rörda bröst en ljuflig tjusning röna, Då med en skicklig hand Du Skalde-lutan slår; Låt Sannings starka drag få blandas med det sköna , At hon med dubbel kraft på wåra hjertan rår! At tolka dygdens lof, dess helga rätt förswara, At blotta lastens blygd och dårskaps wälde bry, Det bör Din ädla ro, Dit höga syfte wara; När snillet leka får, det dock bör sielfswåld fly. Et älskadt Fosterland låt glada frukter skörda, Utaf Din trägna flit, Din insikt och Ditt wett; Låt efterwerlden få i Dina Skrifter wörda Det ljus som lycklig grund til hennes wäl beredt, Nog kan den Finska dygd Dig ymnigt ämnen gifwa, Än at med skarpsynt wett rätt bli naturens tolk, Än Dina Fäders dygd at med behag beskrifwa, Til eftersyn och ljus för Landets barn och folk. Wårt Land ännu ej käns, dess tekning wanstäld finnes, I språket saknas ryckt, i wåra häfder ljus; Ej utan samlad flit den kunskap deri winnes, Som räddar Åldrens sporr från glömskans djupa grus. Wår späda Hushålls konst af mogna råd bör ledas, Af säkra rön bli stödd, från fördoms twång bli fri, Åt wåra näringsfång bör större widd beredas, Och Landets raska barn med ömhet skötte bli. Wil Du naturens pragt med rika färgor måla, Så skildra Nordens berg och snöbetäckta fiäll, Då i sin Sommardrägt de låga dalar pråla,

---

Sidan 3

 

* ) 3 ( *

Och Solens klara ljus ej wet af någon qwäll; De stora wida haf som kring wårt Land sig kröka, Och bryta sina swall emellan wåra skär; De strida strömmars fart som hafvets bölja söka, Och mötas i sitt lopp af Fiskars blanka här; De höga wattufall som ouphörligt brusa, Som wintrens stränga wåld och köldens hot ej rör, Där watnen häftigt ned från branta klippor rusa, Och Laxen sina språng med fåfäng styrka gör; Den siöars rika mängd, som för sin söta bölja I wåra dälders djup en widsträckt bädd beredt, Som ses en dugtig strand och glada holmar skölja, Och ger den skönsta syn som ögat nånsin sedt; De mörka Skogars sköt där djurens skygga skara Sin fristad fåfängt walt mot menskans wåld och list; En widsträckt bördig mark som synes ämnad wara At löna odlarns slit och fylla Rikets brist. Naturens rika hand ej welat oss förglömma, Men utaf flit och wett hon bistånd hafwa wil; När med et wärdigt nit wi Landets wälfärd ömma, När under fridens skygd wårt folk får wäxa til, När til wår ärbarhet en munter glädje blandas, När wördnad för wår Kung och lydnad för wår Lag I wåra trygga bröst med frihetskänslan andas, Då klarnar för wårt wäl en glad och lycklig dag.

* * *

Joannis Sainovics S. J. Ungari Tordasiensis e Comitatu Alba-Regalensi, Reg. Scient. Societatis Hafniensis & Nidrosiensis Socii Demonstratio, Idioma Ungarorum & Lapponum idem esse; Regiae Scientiar. Societati Danicae praelecta Hafniae Mense Januario Anno MDCCLXX.

---

Sidan 4

 

* ) 4 ( *

Under denna Titel utkom nästledit år i Köpenhamn et Arbete, på 10 och et halft ark i 4:o, utom Dedicationerne, som för dess märkeliga innehåll, för slägtskapen emellan Finska och Lappska språken, och för i det ljus som deraf altså kan falla på Finska folkets äldsta Historia, tyckes förtjena wåre Landsmäns upmärksamhet. Författaren är en infödd Ungrare, som i följe med sin Ordensbroder den bekante Professoren P. Hell, reste till Wardhus at observera planeten Veneris gång genom Solen, och wid sin återkomst til Köpenhamn gjorde denna sin afhandling om Ungerska och Lappska språkens nära likhet, bekant. I företalet til K. Danska Wetenskaps Sällskapet, berättar Han anledningen til sit Arbete; nämligen, at han, som för sin Astronomiska förrättning måste wistas et helt år uti Norrska Lappland, eller den så kallade Finmarken, icke nödt sig böra försumma at wara upmärksam på et ämne, som af ingen annan än en infödd Ungrare i Lappland eller en infödd Lapp i Ungern, fullkomligen kan uplysas. Han medger i 1. §. at likheten emellan Ungerska och Lappska Språken wäl icke är så stor, at bägge Folkslagen kunna förstå hwarandra; men anmärker tillika, at häraf så mycket mindre bör något slutas emot hans upgift, som utom bägge nationernes wida aflägsenhet ifrån hwarandra alt ifrån fyrahundrades talets början, då de, efter hans tanka utgjordt et folk, sjelfwa Lapparne uti särskilda orter för dialecternes olikhet icke förstå hwarandra. I 2. §. erinrar han, at man ej bör dömma om bägge Språkens likhet af Lappska böckers jämförande med de Ungerska, emedan skrifsättet i Lappskan ännu är så

---

Sidan 5

 

* ) 5 ( *

så wacklande och otjenligt, samt så wida skildt ifrån det Ungerska, som dock derwid lyckeligast kunnat tagas till mönster, at man på denna wägen knapt kan märcka de aldralikaste ordens slägtskap. § 3. Deremot när Ungerska uttalet jämföres med det Lappska, hwilka bägge äro så olika de öfrige Europeiska folkslagens pronunciations-sätt, wisar sig snart deruti en ogemen och förunderlig likhet. Bägge desse Språken hafwa wissa egna ljud och stafwelser, som äro för andra folkslag omöjelige at härma, och hwilka hos Ungrarne och Lapparne både til sin art och antal noga öfwerensstämma; sådane äro deras många egna vocaler, deras liqueseerande Consonanter G, L, N, T, som Ungrarne utmärka med et tillagt y, och de flera särskilda ljud som bokstafwen S bekommer. De som skrifwit om Lappska språket, klaga öfwer swårigheten, om ej omöjligheten, at med wåra wanliga bokstäfwer uttrycka Lapparnes uttal; och samma orsak har föranlåtit Ungrarne at widtaga deras nu brukeliga och egna skrifsätt. P. Sainovics fann det Lappska uttalet i alla dessa delar så aldeles likt det Ungerska, at han wid dess åhörande tyckte sig wistas midt i Ungern. De swåraste Lappska orden kunde han utsäga fullkomligen och med lätthet; hwarföre jämwäl Lapparne trodde at han war deras språk mägtig, och utspridde et ryckte, som sedan fortplantades alt til Köpenhamn, at han wore i stånd at förstå dem och tala med dem. Denna likheten i uttalet gaf ock P. Hell första anledningen at upmuntra wår Auctor, såsom ägande dertil mera ledighet, at närmare undersöka bägge språkens slägtskap. Brist på sådane böcker om Lappskan, hwilka han kunde för-stå

---

Sidan 6

 

* ) 6 ( *

stå, emedan de man gaf honom woro på Danska, gjorde honom i början mycket hinder och möda, til dess han fick Professorens i Lappska Språket uti Trundhem Leems Lappska Nomenclator och et utdrag af dess Grammatica öfwersatte på Latin, genom en Norrsk Pastors biträde. 4. §. Wisar af hurudan beskaffenhet, huru widlyftig och huru obeqwäm bemälte Prof. Leems Lappska Orthographie är, och lärer af jämförelsen med den Ungerska, huru lätt och wigt samma skrifsätt kunde i Lappskan införas; hwarpå i 5. §. meddelas en Tabell, som wisar, huru enligt Lapparnes uttal, Herr Leems skrifsätt skal bringas till likhet med det Ungerska. Derigenom försäkrar Auctoren, at en Ungrare sättes i stånd til at fullkommeligen läsa och utsäga de Lappska orden; och at utan denna hjelp det är omöjligt, när man läser bägge Språken, at blifwa deras öfwerensstämmelse warse. 6. §. Handlar om de hinder som dialecternes olikhet förorsakar wid språks jämförande, och wisar huru denna swårighet i förewarande ämne skal förekommas, derigenom at wissa grunder til dialecternes afwikelser i Lappskan upgifwas, och tror författaren, at när detta i akttages, nästan alla Ungerska ord skola igenfinnas i någon dialect af Lappskan eller Finskan. Ungerskan har icke egenteligen några särskilda dialecter, och bör aldeles icke blandas med Slavoniskan, som är et helt annat språk. 7. §. Ehuru Auctor tror at hans mening kunnat blifwa ännu owedersägeligare, om han tagit Finskan och alla Lapparnes särskilda dialecter til hjelp, så inskränker han sig dock endast innom Norrske Lapparnes språk, och wisar allenast efter Herr Leems anledning, genom en bifo-

---

Sidan 7

 

* ) 7 ( *

bifogad Tabell, huru de Norrske Bergs- och Skär-Lapparnes dialecter kunna bringas til öfwerensstämmelse. ändteligen jämför han i 8. §. 150 ungerska och Lappska ord med hwarandra, som til ljud och betydelse äro lika; hwarwid han nyttjat endast sådane ord som i bägge språken äro tydeligen inhemske, och tagit alla de Lappska ifrån Leems Nomenclator. Det kan ej annat än wäcka en Finsk Läsares upmärksamhet, at en stor del af dessa ord igenfinnes äfwen i Finskan; och komma de ofta efter Finnarnes uttal närmare än de Lappska orden, öfwerens med Ungerskan. Wi wilje til prof anföra några af dem i alla tre språken; hwarwid wi dock med flit utelämna alla dem som finnas upräknade i företalet til Herr Cancellie-Rådet Ihres Glossarium Sviogothicum, sid. XXXIX följ. De Lappska orden skrifwe wi med P. Sainovics efter Ungerska Orthographien.

Ungerska	Lappska	Finska	Swenska
Elem Elet Eles Ettetem Nyelem Nyalom Kez Ver Szarv Nyil Feszek	Elam Ele Elo (förråd) Eletam Nielam Niaalom Kiet Vuor Szorve Niuol Fesze (eller Bäse)	Elän Elo (eller elämä) Elo Elätän Nielen Nuolen Käsi Veri Sarvi Nuoli Pesä	Jag lefwer. Lif. Årswägt. Jag föder, uppehåller Jag swäljer. Jag sleker. Hand. Blod. Horn. Pil. Bo.

---

Sidan 8

 

* ) 8 ( *

Ungerska	Lappska	Finska	Swenska
Mony/Mony Vaj Merö Mérem (jag mäter) Viz Jeg Fel Tel	Mane Voj Mere Méretam (jag mäter) Tsatze Jegn Fele Talve	Muna Voi Määrä Määrään Vesi Jää Puoli Talvi	Ägg. Smör. Mått. Jag bestämmer, utstakar gränsor. Watten. Is. Hälft. Winter.

Med flere, som widlyftigheten förbjuder at anföra.
Fortsättning härnäst.

Nyheter

Kongl. Hof-Rätten härstädes har i förledit år afgjordt mål, som följer:
Lag*wäckte* sluteligen afgjorde *65*. genom interlocutorie-dom 9. Supplications-mål sluteligen afgjorde 252. dito förwiste til närmare utredande 22. dito hemstälde til Kongl. Maj:t 3. Suppliquer med sluteligt utslag öfwerhulpne 418. Interlocutorie resolverae på dito 391. Brottmål sluteligen afgjorde 323, dito blifwit beroende på Edgång 18. dito utstälde til närmare utredande 67. dito hemstälde til Kongl. Maj:t 23.
Mera nästa gång.

——————————————-
N:o 2. utgifwes den 31 Januarii.
——————————————-
Åbo, tryckt hos Joh. Christoph. Frenckell.
År 1771.